Jag vet inte vad som finns kvar av det som jag en gång var. Så långt har det på fullaste allvar gått, jag kan inte leva så här längre den saken är i alla fall säker. Jag känner det nämligen som om allt är i upplösning, inte bara min personliga tillvaro utan hela samhället och varat håller på att trasas sönder. Dessvärre vet jag inte hur jag ska hantera det, inte det minsta. Jag har hela tiden känslan av att vara ombord på en sjunkande båt. Eller jag kanske redan är i vattnet och håller på att drunkna. Det svårt att avgöra, allting är så mörkt att jag inte längre kan se vad som händer runt omkring mig. Varje vaken minut är tortyr som jag inte längre kan uthärda. Om jag hade mer mod skulle jag bara låta mig dras med ner i djupet eller i varje fall skära bort kasta bort den vikt jag har runt mina fötter som hotar att dra mig längre och längre ner oavsett om jag vill det eller inte. Jag vet att jag måste handla snart, nu, igår men hela konceptet av att vända upp och ner på min verklighet är lika skrämmande som den undergång som oundvikligen väntar ifall jag inget gör. Det är nästan så att jag önskar bli sjuk för att slippa ta itu med det här. Tänk om jag kunde få svåra problem med gula fläcken så att jag inte längre kan se eländet med mina egna ögon.

Jag är en sådan där person som blir oerhört påverkad av väder och årstider. På våren till exempel eller mer exakt maj och början av juni, försommaren så får jag en otrolig energi. Det är nästan som om jag gick på amfetamin eller något (det gör jag inte) så mycket elektrisk energi har jag. Under perioder kan jag klara mig på ett par eller tre timmars sömn per natt och ibland ingen alls. Trots det orkar jag med allt och lite till. På hösten däremot råder det diametralt motsatta förhållandet. Jag är som en klubbad säl som släpar sig fram. Jag orkar knappt gå upp på morgon och så fort jag ska göra något som känns det minsta ansträngande känner jag mig på fullt allvar döende. Det här kan inte vara normalt, det är som om jag lider av någon skum form av årstids- och väderbunden manodepressivitet. Kan vara klimakteriet också. Jag borde nog ta och kolla upp det här. Tänk om det är något allvarligt.

Jag vet inte om jag orkar med det här igen. Inte nu. En urinvägsinfektion till. Det är helt enkelt inte rättvist. Varför kan det inte vara så att onda människor drabbas av sådant här istället? Vad har jag gjort egentligen? Jag har svårt att förstå vad det skulle kunna vara. Jo förstås jag borde skänka bort mer pengar till goda ändamål. Jag får gå med i tigerfonden eller Greenpeace. Jag lovar jag ska göra någonting. Men under tiden så kan väl den elaka sjukdomsguden eller vem fan det är nu som sitter och administrerar de här åkommorna. Jag är helt säker på att jag inte har gjort mig förtjänt av detta. Vem har det förresten? Jag skulle inte låta en krigsbrottsling lida på det här sättet. Eller det skulle jag väl, så farligt är det faktiskt inte. Men jag är under alla omständigheter trött på det saker och ting som det är. Nu får det allt vara slut.

Många verkar tro att historien är mer eller mindre linjär. Att utvecklingen går rakt fram på en spikrak linje och att allting hela tiden blir bättre. Tekniken blir mer avancerad och just bättre, mänskliga förhållande förbättras oavbrutet. Jag är inte så säker på något av det där. Snarare tvärtom. För vad är det som säger att saker förändrats på ett positivt sätt under säg de senaste femtio-sextio åren? Många av de landvinningar som säkrats i rättvisans och jämlikhetens namn i rad olika nationer är sedan länge upprivna och har i princip spegelvänts. Visst, den materiella standarden är för många människor högre än vad den var sextio år tidigare. Men även om det var påvert då så fanns åtminstone ett hopp, framtiden såg ut att bli ljusare. Men sedan allt för länge har en kompakt mörker vilat tungt över världens folk utan en endaste strimma av ljus. Det kan inte vara för evigt dock, för eller senare kommer världens folk att resa sig och kasta av sig oket (vad det nu kan vara, benskörhet kanske är en bra metafor).

Jag satt och klurade på affärsidéer som skulle slå här förut och en av dem var öl som ökar din fettförbränning. Vore inte det en alldeles strålande ide? Det kanske inte blir så gott bara, inte till en början men när det varit i utvecklingen ett tag kan det går att få till något hyfsat. Tekniken för det här kanske ligger några år framåt i tiden bara. Men någon kommer att lösa det, var så säker. Och den sitter på patentet till fettförbrännande öl kommer inte svälta kan jag säga på en gång. Jag önskar bara att hade kapitalet till att sätta igång utvecklingen redan nu. En enkel lösning som både tyskar och helsvenska raggare gjorde redan på femtiotalet är att blanda tjack (amfetamin) i ölen då förlorar man all hunger och äter ingenting. Fast det är ingen vidare bra lösning längden bara. Men det kommer ge med sig snart, det är jag säker på.