Jag vet inte vad som finns kvar av det som jag en gång var. Så långt har det på fullaste allvar gått, jag kan inte leva så här längre den saken är i alla fall säker. Jag känner det nämligen som om allt är i upplösning, inte bara min personliga tillvaro utan hela samhället och varat håller på att trasas sönder. Dessvärre vet jag inte hur jag ska hantera det, inte det minsta. Jag har hela tiden känslan av att vara ombord på en sjunkande båt. Eller jag kanske redan är i vattnet och håller på att drunkna. Det svårt att avgöra, allting är så mörkt att jag inte längre kan se vad som händer runt omkring mig. Varje vaken minut är tortyr som jag inte längre kan uthärda. Om jag hade mer mod skulle jag bara låta mig dras med ner i djupet eller i varje fall skära bort kasta bort den vikt jag har runt mina fötter som hotar att dra mig längre och längre ner oavsett om jag vill det eller inte. Jag vet att jag måste handla snart, nu, igår men hela konceptet av att vända upp och ner på min verklighet är lika skrämmande som den undergång som oundvikligen väntar ifall jag inget gör. Det är nästan så att jag önskar bli sjuk för att slippa ta itu med det här. Tänk om jag kunde få svåra problem med gula fläcken så att jag inte längre kan se eländet med mina egna ögon.